"Allt är möjligt"

Hon är kvinnan som gick från styckare i charken via timanställd på äldreboende till undersköterska full av idéer. Rose-Marie Aronsson på Åsa vård- och omsorgsboende har ett mantra som hon aldrig tummar på:
– Allt är möjligt. Jag blir tokig om någon kommer och säger att det inte går.

Hon öppnar dörren till personalmatsalen och det allmänna utrymmet på Åsa vård- och omsorgsboende. Tänder i taket.

Här kan de boende ha kalas när de fyller år, om de vill. Det finns plats och porslin. Och vad är bättre än att ha kalaset hemma hos sig själv?

Att arbetsplatsen i Åsa är just brukarnas hem lämnar aldrig Rose-Marie Aronssons tankar. Här är de dygnets alla 24 timmar, medan personalen går hem efter sina pass. Att skapa ett riktigt hem och en trygghet för de gamla, alltid och outtröttligt, är hennes mission. Även när det på ytan ser ut som det inte går. Men vi återkommer till just detta.

Sommaren 2022 har Rose-Marie haft semester. En tre månader lång session, och på den kommer pension att följa. Hon kan se tillbaka på ett över 30 års långt arbetsliv inom äldrevård i Kungsbacka kommun.

Tidigare jobbade jag i chark, som styckare bland annat. Men när barnen kom började jag leta efter något där man kunde jobba kvällar och helger i stället för dagtid. Jag ville nämligen vara hemma med barnen när de var små.

En väninna tipsade om äldreboende, och Rose-Marie fick timanställning till att börja med.

Men jag visste inte så mycket. Så många frågor poppade upp. Jag började fråga. Och fråga. Varför är det så här? Kan man göra så här i stället?

Rose-Marie ler.

Till slut sa chefen till mig att jag borde utbilda mig till vårdbiträde. Det gjorde jag, och fortsatte sedan. Jag gick en tre år lång kvällskurs i Majorna i Göteborg och blev undersköterska.

Fångar upp minnen från förr

Med utbildningen i ryggen hade hon mer kunskap, men frågorna och ibland ifrågasättandet fortsatte. Arbetet med gamla, och särskilt när det gäller de brukare som lider av demens och Alzheimers, har gjort att Rose-Marie ständigt är på tårna.

Det är väldigt intressant. Det går inte att följa ett protokoll när du möter en demenssjuk. Sjukdomen ser väldigt olika ut, och det finns också en dagsform hos varje person.

Något som brukar vara utmärkande för de flesta demenssjuka är dock att de har många minnen intakta. Detta faktum gjorde att Rose-Marie för cirka sex år sedan fick en idé.

Jag överhörde två damer prata om hur det var i folkparkerna när de var unga, på 50-talet. Dansen, serveringen, utsmyckningarna och folklivet. Och hur gubbarna hade en liten gömma för sitt brännvin.

Kanske skulle det kunnat stanna där, kanske hade Rose-Marie kunnat involvera sig i samtalet och tagit del av minnen över en kopp kaffe. Men hon valde i stället en annan väg.

Jag tänkte: vi ordnar en folkpark här, på äldreboendet. Vi lövar och gör i ordning en dansbana i trädgården. Vi säljer lotter och vi ordnar musik. Vi tar in veteranbilar och klär oss i 50-talskläder.

Omöjligt, sa många. Vem ska ordna allt? Hur ska vi hinna? Frågorna hopade sig men Rose-Marie hade svar på tal.

Alltså, det är en sak som verkligen driver mig, och det är att ingenting är omöjligt, om man verkligen vill. När någon säger till mig att det är omöjligt, då ger jag mig katten på att det ska gå. Jag är lite som humlan, stor i kroppen och små vingar, men flyger ändå.

Och det gick, med råge. Efter första folkparken, som Rose-Marie var projektledare för och väldigt involverad i rent praktiskt, blev det fler. Varje år bjöds de äldre in till en nostalgitripp med extra allt. Och Rose-Marie såg hur de njöt.

Det är det som gör det så otroligt roligt. Att se deras miner, att höra hur de pratar sinsemellan. Anhöriga var också välkomna, såklart.

Pandemin gjorde att projektet sattes på paus, och i år valde Rose-Marie och arbetskamraterna att göra en lite mindre variant, en Kiviks marknad. Även om Rose-Marie gör mycket själv, och lägger ner många lediga timmar på att planera, har hon hjälp av kollegor, och stöd av chefer.

Det är självklart. Vi strukturerade även upp det mer efter första folkparken, men ansvariga mindre grupper för allt. Och, det roliga är att det fungerar och blir bra!

Prova – och försök igen om det inte går

Det blir det, och drivet att pröva, även om man går bet ibland, har Rose-Marie med sig från barndomen.

Visst, mina föräldrar fostrade mig så. Om man sa; nej det här kan jag inte, sa de: Pröva! Man lagar saker som är sönder, även om det kanske inte går så försöker man i alla fall. Så är jag uppfostrad. Jag är ingen supermänniska, men jag vet att inget är omöjligt.

Att orka driva folkparkerna och Kiviks marknad utöver de vanliga arbetsuppgifterna grundar sig i just detta, menar Rose-Marie. Man prövar och man ser att det faktiskt ofta går.

En bit bort från personalmatsalen finns ett utrymme som Rose-Marie och kollegorna kallar Downton Abbey-hörnan. En äldre matsalsgrupp stoltserar i mitten och sammetsgardiner ger hörnan en ombonad känsla. En duk i hellinne inropad på auktion av Rose-Marie själv pryder bordet.

Här hade vi afternoon tea när vi invigde hörnan. Från början var det en ganska steril hörna men med enorma fönster. Jag tänkte genast: Åh! Här skulle man kunna ha tunga gamla gardiner som i Downton Abbey. Och då var det bara att hitta sådana. Och rätt bord och stolar. Och servis. Och en klocka! Vi hittade en från 1816.

Hon skrattar. Nej, ingenting är omöjligt.