Byggnadshistoria

Förr i tiden var Sverige indelat i socknar som hade sin kyrka och runt kyrkan låg byn med husen tätt tillsammans. Det förändrades genom laga skiftet, en lag från 1827. Små åkrar omfördelades till sammanhängande marker, byarna splittrades upp och varje gård flyttade ut till sin egen mark. På så sätt växte det öppna jordbrukslandskap fram som vi ser idag, där gårdarna ligger utspridda. Många gårdar byggdes vid skogsbryn eller på annan mark som var svår att odla.

Traditionella svenska hustyper

De traditionella svenska hustyperna har en stark plats i vår kultur. Huvudbyggnaden har ofta ett sadeltak i tegel och en enkel, robust volym. Förstukvist och eventuella tillbyggnader anpassas till husets grundform. Planlösningen är ofta enkel.

Huvudbyggnaden är oftast byggd i trä och målad med oljefärg. Komplementbyggnader, som lador och andra uthus, är också av trä, men målade med den billigare falu rödfärg. Taket är vanligtvis täckt med tegel, men plåt eller papp förekommer ibland på uthus.

Utsmyckningen av huset visar ofta vilken status gården hade. En välbärgad bondgård kunde ha rika detaljer, medan enklare gårdar hade mindre utsmyckning. Uthus byggdes utan dekorationer. Fönstren sitter ofta i liv med ytterväggen, vilket ger byggnaderna ett smäckert utseende.

Ryggåsstuga

En ryggåsstuga är en äldre typ av bostadshus som var vanlig i Sverige under 1600- och 1700-talet. Det är ett hus med ett centralt rum som inte har något innertak: takbjälken, ryggåsen, är synlig inne i rummet. Ryggåsstugor byggdes ofta i knuttimmer och hade tak av torv, halm eller näver.

Exempel på ryggåsstugor är gården Jönsas i Äskhults by, Kalvhultsstugan i Kungsbackaskogen och Dalslyckestugan som från början stod i Vallda, i slutet på 1800-talet flyttades till Släp och nu finns i Särö.

Se filmen om Dalslyckestugan (bygdenberattar.se). Länk till annan webbplats.

Framkammarstuga

Framkammarstugan var den vanligaste bostadstypen under 1800-talet, särskilt på mindre gårdar i Kungsbacka. Stugtypen kännetecknas av sin avlånga form, förskjutna entré och att den byggdes i ett plan.

Salsbyggnaden hade ursprung i franska herrgårdar och fanns under 1700-talet i överklassens miljöer på säterier och landerier. Under 1800-talet blev byggnadstypen vanlig som bostadshus på större gårdar. Byggnadstypen kännetecknas av symmetri med en centrerad entré och en planlösning där salen ligger i mitten. Dubbla rader av rum ger huset en bred gavelfasad.

Hallandslängan är den mest typiska byggnaden i vårt län och finns också i Kungsbacka. Rummen ligger på rad efter varandra och byggnaden är oftast lika bred som rummen. Hallandslängan var från början en del av den kringbyggda gården. Byggmetod och material varierade beroende på vilket virke och vilken teknik som fanns. Längan kunde byggas i timmerteknik, skiftesverk eller korsvirke. Den traditionella fasaden var träpanel målad i falurött med tak av halm.

Kringbyggda gårdar var vanliga fram till jordbrukets mekanisering. Stora maskiner kräver mer utrymme och kringbyggda gårdar blev opraktiska. I stället blev mer lättillgängliga och öppna trelängdsgårdar vanligare.

Ett exempel på en kringbygg gård är Lindströmsgården i Älvsåker.
Se filmen om gården (bygdenberattar.se). Länk till annan webbplats.

Kaptensgårdarna är unika för Kungsbacka. De växte fram ur bondeseglationen, också kallad allmogesjöfarten, under 1500 till 1800-talen, när bönder gick samman för att frakta varor i båtar. Framför allt när sjöfarten blomstrade under senare delen av 1700-talet byggde man kaptensgårdar och de flesta fanns på Onsalahalvön. De stora och påkostade gårdarna visar på goda inkomster från sjöfarten.

Manbyggnaden, alltså bostadshuset, har ofta samma planlösning som Framkammarstugan, men är större. Vanligtvis finns två ingångar på ena långsidan, som var symmetriskt placerade, och ofta var gårdarna kringbyggda.

Exempel på Kaptensgårdar i Kungsbacka är Mårtagården, Knapegården, Wea och Apelrödsgården.
Läs mer om Mårtagården (visitkungsbacka.se). Länk till annan webbplats.
Se filmen om Apelrödsgården (bygdenberattar.se). Länk till annan webbplats.

Badortsliv och fritidsboende

När man upptäckte den hälsosamma effekten av salta bad växte nya platser för rekreation fram under 1800-talet. På Särö och i Gottskär blev badortslivet snabbt populärt bland societeten. På 1880-talet byggde man sommarvillor, många av dem finns kvar och ger fortfarande orterna sin särskilda karaktär.

På 1930–50-talen blev fritidshus vanliga längs kusten, särskilt på Onsalahalvön, i Åsa och Frillesås. Även vid sjöar och i skogsbygder byggdes enklare fritidshus. Många av dem byggdes senare om till permanenta bostäder.

Liksom många svenska småstäder bestod Kungsbacka länge av trähus och innerstaden kännetecknas än idag av låga hus i trä med kringbyggda kvarter och innergårdar.

Kungsbacka har medeltida ursprung men 1846 drabbades staden av en förödande brand och nästan alla hus förstördes. Elden spred sig snabbt mellan trähusen som stod tätt.

När staden skulle byggas upp igen anlade man raka, breda gator enligt den för tiden moderna rutnätsplanen. Återigen använde man trä som byggnadsmaterial, det var billigast och enklast att arbeta med. Dessutom var markförhållandena i Kungsbacka för dåliga för att bygga hus i sten.

I andra städer blev det däremot allt vanligare med stenhus under 1800-talet, dels för att minska risken för bränder, dels för att det var en statusmarkör.

I Kungsbacka tog man inspiration från Göteborg, framför allt från de vackra stenhusen innan för vallgraven. Sparbankshuset på Kungsbacka torg är ett sådant exempel där träfasaden efterliknar den mer sobra stenhusarkitekturen. Byggnaden blev också en av de som med tiden fick ytterligare en våning.

Från tiden före stadsbranden finns bara Röda stuga Länk till annan webbplats. och Borgmästarvillan kvar.